Bye, bye, rattskräck!
Att köra bil kan vara en helt vardaglig handling. Praktiskt när kollektivtrafiken inte räcker till eller för att köra hem tunga matkassar. Men det kan också ha en symbolisk, nästan existentiell dimension. Det handlar om frihet och livskraft.
För Anna handlade det om bägge delarna. Hon hade sökt upp mig för att få hjälp med sin rattskräck. Efter tio sessioner med KBT var hon helt på det klara om varför hon var rädd – men hon var fortfarande livrädd att sätta sig bakom ratten, speciellt när det involverade mer än landsvägskörning i lågtrafik.
Session 1
Vi började med att gå igenom det hon redan visste om sin rädsla. Vi vände och vred på barndomsminnen och situationer som involverade en arg pappa och en orolig mamma. En snorkig kommentar av en hyresgäst angående kvinnor och bilkörning. En bror som minsann fick ha bil fast det visst inte ansågs riktigt lämpligt att hon själv skulle ha en!!! Och senare i livet en man som hade ganska bestämda åsikter om sin hustrus bilkörning.
Det som skiljde våra sessioner från de tidigare var förstås att vi samtidigt som vi pratade också använde oss av de mjuka och fina EFT-knackningarna, som på något märkligt sätt lugnar ner hjärnans stresscentrum så att gamla situationer förlorar sin laddning och ett nytt sätt att se på problemet växer fram alldeles av sig själv. Naturligtvis fick både känslor och kroppssensationer vara med i processen, på samma villkor som orden. Vi bearbetade rädsla, vrede, sorg och skam… och så ännu mer vrede.
Session 2
En av de grundbultar som höll Annas problem på plats handlade om att kunna stå upp för sina behov utan att låta sig slås ner av ironiska kommentarer eller utbrott av irritation. Att lugnt och med pondus kunna säga till sin man att hon ville ha en liten sittkudde så att hon kom högre upp och fick bättre sikt i bilen. Eller att de, när de samkörde in till stan, skulle kunna bytas av så att hon slapp köra mitt i rusningstrafiken. Här fick vi ta en paus från själva ”rattskräcken” och i stället lägga fokus på rädslan för att i vissa lägen säga ifrån och säga nej.
”Föreställ dig att du säger ett klart och tydligt ’nej’ till honom”, bad jag, ”och lägg märke till hur det känns när du gör det.”
Obehagligt. Svårt.
Vi knackade ner den känslan.
”Föreställ dig att du säger ’nej’ men nu rör du stämbanden lite, utan att öppna munnen.”
Fortfarande obehagligt. Stramt i halsen.
Vi knackade.
Så där fortsatte vi ett tag, gjorde ’nejet’ allt tydligare tills hon till sist kunde säga det med stark och stadig röst. Vi passade också på att knacka på de associationer och minnen som dök upp i samband med detta. (Om du känner till EFT och själv vill bli bättre på att säga nej kan du göra övningen här.)
Någonstans mot slutet av den här sessionen kom Anna i kontakt med ett djupt och behagligt lugn. Ett grönt lugn, ett stadigt men samtidigt alert lugn. En alldeles ypperlig känsla att ha tillgång till när man ska köra bil – eller parkera. Något som hos Anna brukade utlösa diverse orosfantasier, alla innehållande repor, krockskador och en drös arga bilägare.
Från skräckscenario till positiv framtidsbild
Faktum är att våra inre bilder styr vårt beteende mer än vad vi tror. Annas skräckscenarion om repor i lacken och buckliga stänkskärmar stressade henne så pass mycket att hon undvek att parkera, vilket gjorde att hon inte tog bilen över huvud taget. Och eftersom hon aldrig parkerade blev hon ju heller aldrig bättre på det.
Tänk om vi skulle ta och ersätta den bilden med en annan, betydligt mer ändamålsenlig? Och när nu den lugna, gröna känslan ändå dykt upp, liksom av sig själv – eller som reaktion på att någon djup inre spänning släppt – kunde vi ju passa på att utnyttja den direkt.
Här bad jag Anna föreställa sig en nästan tom parkeringsplats, och hur hon med den lugna, gröna känslan i kroppen parkerade, lätt och enkelt. Det gick bra. Definitivt inga lackskador.
Vi gjorde om processen igen. Och igen. Och igen. För varje gång fick Anna föreställa sig att parkeringsplatsen blev allt mer fylld med bilar. Hela tiden knackade jag på hennes fingerpunkter. Och varenda gång lyckades hon parkera bilen, lätt och enkelt, till och med när det bara fanns en liten ynka plats kvar.
Session 3
Vi hade planerat att vi vid den tredje och sista sessionen skulle ge oss ut och köra bil. Verkligheten är ju trots allt mycket verkligare än även den mest levade fantasibild, och det är ju alltid bra att testa resultatet av EFT i skarpt läge för att se vilka aspekter man missat och vad som eventuellt mer behöver göras.
På väg till bilen berättade Anna att hon faktiskt redan varit ute och övningsparkerat med sin man! Det hade gått bra. Över förväntan bra. Men hon ville ändå ta en runda med mig – för rondellernas skull.
Gamla hjulspår
Tankar som man tänkt länge kör upp sina speciella hjulspår i hjärnan, och även om vi jobbat oss igenom mycket av de underliggande orsakerna under våra sessionen dök orostankarna upp igen, liksom av gammal vana.
”Tänk om bilen tar ett skutt framåt när jag startar, och jag krockar med bilen mittemot?”
”Vad behöver du göra för att det inte ska bli så?”
”Ta det lugnt och kolla var jag har pedalerna.”
Det lät som en god idé. Vi knackade på oron och förankrade med ”Trots att jag är rädd för att bilen ska ta ett skutt väljer jag att ta det lugnt och kolla var jag har pedalerna.”
”Men tänk om jag kör på den där gamla damen!”
”Vad behöver du göra för att det inte ska bli så?”
”Ta det lugnt och se mig för.” Återigen förankrade vi med knackningar. ”Fast jag är rädd att jag ska köra på någon väljer jag att ta det lugnt och se mig för.”
Storleken spelar faktiskt roll
Så småningom backade Anna ut bilen, och parkerade på ett nytt ställe utan att vare sig köra på gamla damer eller krocka med bakifrånkommande bilar. Efter några vändor sa Anna att hon önskade att de hade en mindre bil, en som passade henne bättre, den här var alldeles för stor och det var svårt att få någon vidare sikt genom vindrutan. Tänk om hon ändå kunde skaffa sig en kudde att sitta på… Men när hon provade att sätta sig på sin jacka, för att komma upp lite, slog hon nästan huvudet i taket.
Så problemet låg uppenbarligen inte i att hon var för liten.
Utan att tänka bjöd jag henne att haka på en knackrunda: ”Trots att bilen är så stor, och jag känner mig så liten… och jag är arg över att min man är så envis med att inte vilja ha en mindre bil…” Knack, knack, knack. ”Och fast man säger att storleken inte spelar roll… så gör den ju faktiskt det… för män i alla fall…”
Här brast vi ut i ett flickaktigt fniss fast vi båda var damer i våra bästa år. ”Storleken spelar faktiskt roll… för män… och även för kvinnor…” Och så skrattade vi oss igenom några rundor till.
”Nu känner jag mig faktiskt större!” sa Anna när vi var klara.
Round and round we go…
Nu återstod bara rondellkörning. Vi körde en tur runt några enkla, enfiliga rondeller. ”Men det är ju de dubbelfiliga som är problemet – och jag vågar absolut inte köra i en dubbelfilig rondell. Inte i dag. Inte nu på eftermiddagen när det börjar bli så mycket trafik. ”
Som EFT-terapeut är det inte mitt jobb att pressa något att utmana sina rädslor när de inte är redo. I stället parkerade vi under några tallar och gjorde mer EFT. Vi gick igenom varje kritiskt moment i rondellkörning – från filbytet innan till att köra ut ur rondellen. In i minsta detalj – och knackade tills det i tanken kändes lugnt och bekvämt att köra i en dubbelfilig rondell.
Men nu var sessionen slut, och Anna skulle köra mig tillbaka till jobbet. ”Det jag har gjort idag hade inte varit möjligt bara för två veckor sedan”, sa hon, ”innan jag träffade dig och började knacka”.
Jag satt där och kände mig nöjd och stolt. EFT är väl ändå rätt fantastiskt!
Men så lade jag märke till att Anna körde fel. ”Nej, sväng av här. Vi ska ju tillbaka till mitt jobb!”
Hon såg på mig med en lurig min. Och innan jag visste ordet av hade hon svängt in i en av Umeås många nybyggda rondeller.
Och den var dubbelfilig!
Hur coolt som helt, och utan att tveka på blinkersen, bjöd hon mig på en dubbelrunda i rondellen. Sedan körde hon mig tillbaka till jobbet. Vi pratade en stund, sa hej då och jag klev ur bilen. Jag stod kvar ett ögonblick på trottoaren och såg henne svänga ut i trafiken igen.
”Go for it”, tänkte jag när jag såg hennes röda bil försvinna runt gathörnet. ”Go for it, girl!”
Och sen då?
Ungefär två månader senare hörde jag från Anna. Hon berättade att bilkörning var mycket mindre stressande nu, men att rondeller fortfarande inte var något hon var helt bekväm med. Där fanns det uppenbarligen mer att göra. En oväntad bonus var att blivit mycket bättre på att säga nej och stå för sin sak. Det innebar bland annat att hon kunde tacka nej när hon blev bjuden på fika och hade gått ner nästan 4 kilo sedan vi sågs sista gången.
Stort tack till Anna (som naturligtvis inte heter Anna) för att jag fick berätta om de här sessionerna och hur EFT kan användas för att förenkla livet och öppna upp för nya möjligheter.