Rött och svart: EFT som komplement vid bipolär sjukdom

1211766522

De är så vackra, de där fjärilarna. Översidan av deras vingar prålar i glänsande rött, medan undersidan är av svartaste sidensvart. Det går inte att skilja på det röda och det svarta, försöker man kommer vingarna att trasas sönder och fjärilen inte längre att kunna flyga.

Hon påminde mig lite om en sådan fjäril, Alexandra, eller så var det bara min tanke därför att jag visste att hon diagnosticerats med bipolär sjukdom. Nu hade hon sökt upp mig för att se om EFT kunde hjälpa. Trots medicinerna, och trots de verktyg hon fått under sin KBT-inriktade samtalsterapi var det ibland en utmaning för henne att balansera på den smala linan mellan trissad hyperaktivitet och kolsvart mörker, att hitta balansen mellan ytterlägena. Det är med Alexandras tillåtelse jag berättar om den här sessionen, och Alexandra heter förstås någonting helt annat.

Rött och svart

På min fråga om vad som var problemet och hur det påverkade henne svarade hon: ”Jag måste vara så noga att inte ta i för mycket, att se till att jag vilar, annars klarar jag det inte att må bra. Det är jobbigt.” Här hade jag kunnat ställa klargörande frågor för att få reda på mer, för att få en ingång till situationer och tankar att knacka på. Av en impuls plockade jag i stället fram några olikfärgade sjalar jag hade liggande i mitt samtalsrum.

”Om du skulle välja en som får symbolisera det där stressade, uppvarvade läget i dig?” frågade jag.

Hon valde utan att tveka den klarröda sjalen, formade den till en cirkel på golvet. ”Och motpolen?” Det blev en svart sjal som hon gjorde en cirkel av, någon meter därifrån.

Balanspunkten

”Men de hänger ju egentligen ihop… den ena glider så lätt in i den andra…” Alexandra lade en mörkröd sjal mellan de två cirklarna, som en väg. ”Men egentligen vill jag ju hitta mittläget, det där lugna och sköna…” En blå sjal fick markera balanspunkten, precis mitt emellan.

Hon stod ett tag och tittade på sitt verk. Hon såg nöjd ut. Så här ville hon att livet skulle vara.

Det var så här hon hade lärt sig att livet borde vara.

Hitta en rörelse

Jag bad henne kliva in i den röda cirkeln, för att utforska den lite närmare. ”Hur känns det att stå där?” ”Stressigt och pirrigt. Så här ungefär.” Hon började le krampaktigt, skaka på händerna, hoppa upp och ner. ”Men fy så tröttsamt!”

Jag stod bredvid henne och som man gör i EFT började vi knacka på de tankar, känslor och kroppsförnimmelser som det här hade väckt hos Alexandra. Känslan av stress i bröstet, i magen, i armar och ben. ”Trots att jag känner den här stressen i magen, accepterar jag att det är så det känns just nu.” ”Fast jag inte tycker om att vara så här är jag ok ändå.”

Så småningom planade de obehagliga stresskänslorna ut.

”Om du skulle hitta en rörelse, en dans, för hur det känns att vara i det röda läget just nu?” Det är inte en fråga jag vanligtvis frågar mina klienter, men jag visste att Alexandra hade en stark konstnärlig ådra, att hon både sjöng, dansade och målade.

Hon blundade och började röra sig långsamt inne i den röda cirkeln. En långsam, tung och mjuk dans. Det såg behagligt ut. Grundat. Integrerat. Hon smålog. ”Ja, så här kan det ju också kännas att vara här. Kraftfullt liksom. Lugnt på något sätt. Skönt.”

1211766522

In i det svarta

Jag bjöd henne att kliva ut ur det röda, och in i den svarta cirkeln. Hon började genast berätta om allt det hemska som hänt när hon varit i sitt svarta läge. Minnena berörde henne starkt. Vi gick dock inte in på detaljerna – EFT är annars jättebra för att jobba med traumatiska minnen så att man sedan kan släppa dem – utan lät bara knackningarna ta udden av de starka känslor som väckts. I stället frågade jag om hon ville stå kvar där hon var, eller gå och sätta sig.

Alexandra valde att gå och sätta sig. Ja, man kan kliva ur det svarta läget, i sin tidigare terapi hade hon tränat på strategier för att göra det.

”Vad är det värsta med att vara i det trötta, svarta. Nu, i ditt liv nu?”

Det allra värsta

”Att inte kunna ta hand om mina barn, att vara en dålig mamma. När jag är uppvarvad är jag inte närvarande för dem. När jag är nedstämd orkar jag inte. Och det känns så hemskt – att säga nej till dem när jag ligger och är jättetrött och de är så söta och bara vill gosa med mig. Bråkar inte ens!”

Här var återigen känslan av sorg stark och klar. Den här gången valde jag att knacka på henne. Först i tystnad, sedan fortsatte jag att spegla tillbaka hennes ord allt medan jag knackade, och balanserade då och då med ord lånade från mindfulness: ”Och fast jag inte orkar, jag vill ju bara vila, accepterar jag att det är så det känns och jag är ok ändå.” ”Orkar inte, vill bara vila, måste få vila, de är ju så söta, känner mig som en dålig mamma, otillräcklig…”

”Hur känns det i kroppen när du tänker så? Och var känns det?”

”I bröstet, magen, halsen…” Vi fortsatte att knacka, medan hon fokuserade på känslan i kroppen.

Allt har sin dans

”När har du känt den här känslan förut?”

Plötsligt dök minnet upp av henne själv sittandes på sin egen mammas sängkant. Mamman vände henne ryggen. Känslan av att vara avvisad, och helt maktlös. ”Det var inget jag kunde göra för att hjälpa mamma, hon hade så ont.”

Vi stannade kvar vid det här minnet ett tag, vred och vände på det och knackade på alla detaljer och aspekter som dök upp. Vi knackade tills minnet inte kändes laddat längre.

När Alexandra nu gick och ställde sig i den svarta cirkeln hade något skiftat. Det kändes inte alls lika hemskt. Alexandra kunde nu hitta en dans även för det svarta. För sorgen och maktlösheten och vreden. Allt har sin dans.

När jag tittade på hennes rörelser utifrån påminde de mycket om hennes röda dans, den grundade, goda dansen. Hur det kändes inne i henne vet jag inte. Men kanske är det så att när man sätter kroppen i rörelse, när man dansar med sina känslor eller gör EFT på dem, så börjar de flöda fritt och något skiftar på djupet?

Alexandra klev ut ur den svarta cirkeln igen.

1211766522

Lagom – men tråkigt

Ännu var vi inte klara. Den röda cirkeln låg och väntade. Återigen ställde jag frågor. Återigen satte Alexandra ord på sina tankar och upplevelser. ”Om det fanns något bra med att vara här, vad skulle det vara?” ”Att man känner sig så levande. Innan det blir för mycket förstås.” Återigen knackade vi.

Dags att titta lite på det blåa mellanläget. Det var ju dit vi var på väg, eller hur? Vilsamt och precis i mitten. Eftersträvansvärt? Ja visst, men… med en doft av tråkigt. Tråkigt och lagom och ”Så där vill jag inte vara! Det är ju inte jag! Bara tråkmånsar är så där lagom!” Dags för mer knack: ”Trots att det är tråkigt att vara lagom accepterar och respekterar jag mig själv helt och fullt.” Trots att det är så tråkigt, jag känner mig ju så levande i det röda… ” Vi knackade några rundor, och lade så småningom till ”… så väljer jag att veta att jag lever ändå, även när jag är balanserad och lagom och mår bra.”

Det kändes inte riktigt som om de här orden landade hos Alexandra. Eller kanske ändå? Hon stod och funderade ett tag. Tittade på de fyra sjalarna på golvet. Den röda, den svarta, den blå – och den mörkröda som band dem samman. ”Det stämmer inte”, sa hon. ”Det är något som inte stämmer.”

”Hur vill du göra för att det ska stämma bättre?”

Sammanlänkad helhet

Alexandra lyfte varsamt undan den blå och den mörkröda. I stället gjorde hon en ny cirkel, där den svarta och den röda sjalen bildade en sammanlänkad helhet. Den svarta mest i mitten. Den röda slingrade sig mjukt runt om.

Och utan att riktigt kunna förklara varför kände jag att här vilade ett lugn, och en djup sanning om livet. Vi vill så gärna polarisera, kategorisera, dela upp det som egentligen är oskiljbart. Få bort det ena eller det andra. Bara se det positiva.

I sin nya placering gav sjalarna en bild av integration, kraft och vila.

Fjärilens vingar

Veckan därpå berättade Alexandra att hon utan skuldkänslor hade kunnat säga till sina barn när hon behövde få vila. Det hade känts lugnt och naturligt att göra det. Hon sa också: ”Jag önskar jag hade kommit i kontakt med EFT tidigare. Det hade gjort livet enklare för mig.”

Självklart blev jag både glad och tacksam när jag hörde hennes ord. Men det som stannat kvar hos mig är den där stunden i slutet av sessionen, när vi för ett kort ögonblick stod bredvid varandra och såg på sjalarna på golvet. Rött och svart. Sårbarhet och styrka. De finns tillsammans, precis som det röda och svarta på fjärilens vingar. Skiljer man dem åt kan den inte längre flyga.

 

PS: Nu, några månader senare, berättar Alexandra att hon använder EFT så gott som dagligen. En stund då och då, för att hitta igen balansen och återhämta sig.

Har du några frågor och funderingar sedan du läst det här? Jag svarar gärna om jag kan.