Att läka det splittrade

Kinsukoroi
Djupt berörd lägger jag ifrån mig Bessel van der Kolks bok The Body Keeps the Score. En bok om trauma av en av världens ledande på området. En mänsklig, vetenskaplig och oerhört spännande bok. ”Nobody can ”treat” a war, or abuse, rape, molestation, or any other horrendous event, for that matter; what has happened cannot be undone.” Det som kan läkas, fortsätter van der Kolk, är spåren som trauma, stora som små, sätter i kropp, tanke och själ. Den kvävande förnimmelsen i bröstet som man kanske sätter etiketten ”ångest” eller ”depression” på. Rädslan att tappa kontrollen. Att alltid vara på helspänn, redo för katastrof eller avvisanden. Den tilltufsade självkänslan. Den odefinierbara skugga som hindrar en från att helhjärtat leva här och nu, eller att helt och utan förbehåll kunna öppna sitt hjärta för en annan människa. Det finns alltså hopp.

Ny kunskap räddar oss

Det har alltid funnits hopp. Mänsklig värme och klokskap som tillsammans med psykets inneboende förmåga till självläkning ändå har kunnat hjälpa många till ett värdigt och gott liv efter att det oerhörda drabbat dem. Idag börjar vi också få tillgång till kunskap och metoder som underlättar läkning på ett mer fokuserat och integrerat sätt. Jag syftar på ögonrörelseterapin EMDR och olika knackmetoder som EFT, TFT och TTT, på kroppsbaserade Somatic Experiencing, TRE, neurofeedback, mindfulness – som var och en, men helst tillsammans, räddar oss ur det splittrade, förstenade läge ett trauma alltid försätter oss i.

Starkare

På samma sätt som ett brutet ben blir starkare där benet växer ihop, bli vi människor starkare av genomlevda motgångar. Om vi nu lyckas bearbeta det som hänt, lära av det. Uppnå en slags acceptans – inte att det skedda är ok men att det har hänt, i det förflutna, och att det går att släppa.

En kabbalistisk legend

Det finns en gammal legend jag tycker mycket om: ”I begynnelsen var harmoni, och allt ljus var samlat i en behållare. Men ljuset var för starkt, och behållaren sprack. Skärvorna och ljuset spreds över jorden, så att i allt levande finns en gnista av det gudomliga ljuset. Men det har blandats med det onda som finns som ett skal runt om. Det är människans uppgift att söka efter ljuset hos sig själv och hos allt levande. Och varje gång någon finner en gnista lagas en skärva i behållaren.” (Isaac Luria, 1200-talet)

Det sprucknas skönhet

Tag en stund och betrakta den underbart vackra skål som får illustrera det här inlägget. Kintsugi är en gammal japansk teknik för att laga sprucken keramik. Varsamt fogas skärvorna samman, och sprickorna förgylls med en blandning av lack och pulvriserat guld så att skålen efter reparationen är ännu vackrare och mer värdefull än innan. Symboliken går rätt in i hjärtat. Oftast gör vi allt för att gömma våra skavanker och tillkortakommanden, därför att vi skäms över att inte vara perfekta. Men vi behöver inte skämmas över att livet ibland bryter och skaver oss. Vi behöver inte gömma våra sårigheter – de är i själva verket en kontaktyta gentemot andra människor och en chans att läka och växa.

Tillit, hopp och äventyr

Låt oss ha tillit till att läkande är möjligt. Låt oss använda våra fingertoppar (den som känner till EFT vet genast vad jag pratar om) för att pussla ihop oss själva, varandra och världen och sedan förgylla sprickorna med ömsint värme. Och låt oss påminna varandra om att vi är som vackra skålar som trots – eller på grund av – våra gyllene sprickor är fria att ta emot och rymma det som livet bjuder av kärlek, hopp och äventyr.